Ord

Ord som skimrar. Ord som speglar, som visar det där inre, det svårfångade. Som kräver sin plats och måste ges luft. Som inte låter sig gömmas. Som gräver sig upp i en ohämmad kavalkad av känsloströmmar. Som väntar på att bli sedda, att bli tagna. Att bli den hänfördes uttryck för de svindlande tankegångar, som är skapade av ett irrvarv av intryck.

Där någonstans finns jag, med förfinade känslospröt. Med ett stundtals överbelastat inre. Ibland har jag vingar, ibland följer jag skeppet till botten. 

Det enda jag vet är att orden inom mig måste lämna sitt kaos och formuleras på en skärm framför mina ögon.