RSS Flöde

Månadsarkiv: mars 2012

Är Israel ett ruttet land?

Postat den

Jag måste berätta om en spännande dag. Förra söndagen. Då bloggvännen Kim och jag var på ”Israeldagen” i Stockholm. Vi fick lyssna till olika föredragshållare, som berättade om livet i Israel. Utan politiska vinklar. Det handlade mer om det vanliga livet. Om människor som du och jag. Människor som vill leva i fred. Som vill mötas med respekt.

De lever i ett högteknologiskt land. Med kriget i princip utanför ytterdörren. I delar av landet är det vardagsmat att man tillbringar stor del av sin tid i skyddsrum. När raketerna från närbelägna Gaza regnar ner över landet.

Det gör mig ont om barnen, både i Israel och i Gaza, som växer upp under otrygga förhållanden. Under många år skickade jag pengar till ett hem för funktionshindrade palestinska barn, just för att dessa barn inte har någonting.

Under veckan som gick kunde vi läsa om de judiska barnen, som kallblodigt mördades i Frankrike. Det är förskräckligt när barn drabbas av vuxnas vansinne. Barn är barn, oavsett ursprung, och det är de vuxnas skyldighet att sörja för barnens trygghet. Inget barn ska behöva bli mördat för politiska, religiösa eller andra skäl.

Den här veckan har vännen Kim uppmärksammats stort i Israel, då han skrivit en artikel om svensk medias inställning till Israel. I Sverige framställs Israel oftast som landet som angriper och som utövar rasistisk politik. Inget av detta stämmer. Israel försvarar sig. Israel är regionens enda demokrati. Kvinnor betraktas som fullvärdiga medborgare och homosexualitet är tillåtet. Det är faktorer som skiljer Israel från grannländerna. Ändå är Israel, enligt svenska mått, ett ruttet land. 

Ljuset därborta

Postat den

Det är så himmelens skönt att få känna, ge och ta emot lite kärlek igen. Ett år har gått. I morgon är det ett år sedan jag fick telefonsamtalet från äldreboendet, om att min mor hittats död på badrumsgolvet. En stor hjärtinfarkt var orsaken.

Sen rasade allt. Precis allt. Min skilsmässa kom lika hastigt på den. Sommaren var en enda lång mardrömstid. Jag kände mig så fruktansvärt ensam och ledsen. Jag begravde mig i jobb, jobb och åter jobb.

Men nu, ett år senare känns det som om livet har återvänt. X-maken och jag har pratat och pratat och börjat närma oss varandra igen. Jag och mina kollegor på jobbet har fått handledning och vi håller på att lära oss att inte axla ansvar för precis allt. Andra människor har också ett ansvar. Och vi kan inte rädda hela världen. Vi får lov att inse det och inte ställa så stora krav på oss själva.

Så jag ser äntligen ljuset i tunneln. Klart och tydligt ser jag det. Faktum är att det till och med lyser upp min väg just nu. Så ljust ser jag på tillvaron igen.

Lite glad igen

Postat den

Ikväll är det mellofestival. Den ska ses hemma hos goda vänner med sedvanlig vadslagning. Själv ska jag rösta på Loreen. Vilket jag inte lär vara ensam om . Jag har förstått att hon är storfavorit.

Sen har jag lite goda nyheter att förmedla. I en veckas tid har jag och x-mannen diskuterat, både öga mot öga och i telefon. Vi har båda kommit fram till att vi vill prova igen. Men vi ska inte bo ihop. Jag och hunden bor för oss själva och han bor för sig själv. När han tröttnar på hunden kan han vara hemma hos sig. För det var ju hunden som var det stora bekymret.

Så vi får se vad detta leder till. Men det känns otroligt skönt att känna närhet igen. Det har varit ett extremt tufft år. Många gånger har jag funderat på vad jag har att leva för, egentligen. För jag är en familjemänniska, som vill leva i tvåsamhet. Min kropp och min själ mår bäst när det finns sällskap.  Om det här blir för evigt eller bara för en kort period, är egentligen oväsentligt. För just nu är det så här och det känns bra.

Inget kan stoppa mig

Postat den

Nej nu får det vara nog med mesandet. I några veckor nu, efter all turbulens när jag blev tillsagd att icke ifrågasätta landstingets läkare, så mår jag så dåligt av mitt eget uppträdande.

I hela mitt sjuksköterskeliv har jag bara haft en enda sak framför ögonen. Mina patienters bästa. Jag har inte haft vare sig chefs- eller fackambitioner. Jag vill inte bli administratör. Jag vill inte forska. Jag vill ingenting sånt. Jag vill bara göra mitt yttersta för att patienterna ska få bästa möjliga omhändertagande.

De patienter som hamnar på vårt kommunala bord, är inga patienter med småblessyrer. Utan det är tunga diagnoser som det är frågan om. Livshotande sjukdomar såsom cancer. Sjukdomar som ger svåra hjärnskador, såsom stroke. Svårt psykiskt sjuka som också insjuknat i fysiska sjukdomar. Och patienterna är i alla åldrar, från 18 år och uppåt.

Det är människor som du och jag. Mitt i livet. Eller i början av vuxenlivet. Eller i det som man trodde lugna ålderdomslivet. Man har små barn, tonårsbarn, vuxna barn, barnbarn, sjuka föräldrar. Man står mitt uppe i en yrkeskarriär. Eller man har precis avslutat en.

Ska jag då inte få ifrågasätta om landstinget inte har informerat patient och anhöriga? Om smärtlindring inte är insatt? Om det inte finns någon plan för näringsintag? Etc, etc.

Jag ifrågasätter inte för att det är roligt eller för mitt eget höga nöjes skull. Eller för att sätta dit någon. Jag ifrågasätter för att patient och anhöriga ska få en så acceptabel tillvaro som möjligt. Och nu tänker jag börja med det igen. Vill de stoppa mig, får de lyfta bort mig från den här tjänsten.