RSS Flöde

Månadsarkiv: januari 2012

Att vända kappan efter vinden

Postat den

Något som vi diskuterade på jobbet idag, är hur arbetsklimatet har blivit. Att det inte längre är okey att dryfta sina åsikter. Att man helst ska tiga still och rätta in sig i ledet. Och hur allt fler och fler känner samma sak. 

Själv tycker jag att det blir stiltje på en sådan arbetsplats. Att goda idéer inte tas tillvara, när folk inte törs föra fram synpunkter. Utvecklingen hämmas och man befinner sig i ett vacum av tillgjord trygghet.

Sen är det detta krypande för höga chefer och politiker. Jag har ju själv blivit varse hur lätt man hamnar ute i kylan, när man inte sällar sig till kryparna. 

Det kanske är så att de unga generationerna är lättare att hantera för en arbetsgivare, för de drar vidare till ett nytt ställe när saker inte passar. Vi gamla uvar, vi går kvar. Och tycker. Och gör oss mer och mer obekväma.

Rövslickeri och kappvänderi är bland det värsta jag vet. Hellre är jag kvar i kylan. Och följer mitt hjärta. Hjärtkänsla och magkänsla är sannerligen bättre strategier.

Den odödlige krigaren

Postat den

När man agerar helt efter känslor. När man inte tänker på följder, utan enbart går den väg som känns rätt och riktig. Då hamnar man fel ibland. Då hamnar man kanske i konflikter, som man helt enkelt inte är rustad för. 

Då inser man att man, åtminstone för ett tag, måste lägga ned vapnen och välja sina strider med omsorg. Det är i det läget jag befinner mig nu. I någon slags vapenvila.

Javisst, jag är besegrad, men det är bara tillfälligt. Jag bara putsar mina vapen och tänker ut nya strategier. Men man får inte ta kål på sig. I stridens hetta. Då har de man kämpat så innerligt för ingen nytta av en. 

Så därför är det viktigt att känna av och veta när man står vid vägs ände. För där får man göra paus och nogsamt välja vilken väg man ska fortsätta att gå. För det finns nya vägar. Åt alla håll. Inte bara bakåt. Definitivt inte bakåt.

Och jag tror att en sargad och sårad krigare, som återvänder till slagfältet, är starkare och farligare än någonsin. För en krigare dör bara en gång. Vid nästa strid är krigaren odödlig.

Ont det gör ont

Postat den

Att skriva blogg på wordpress, är något nytt för mig. Har ju varit på blogspot i flera år. Därför känns det fortfarande lite främmande här. Har inte lärt mig hur allt fungerar än. 

Som det här med kommentarer. Ibland måste jag godkänna dem och ibland publiceras de direkt. Det är väl någon inställningsgrunka som jag inte har fått kläm på än.

Något som jag har fått kläm på, är hur det känns när man halkar omkull. För det hände mig igår. Jag skulle besöka apoteket på lunchrasten, för att inhandla diverse medikamenter till min onda hals. Efter avslutat inköp lommade jag iväg mot bilen. Jag kan erkänna att jag nog gick i egna tankar och inte alls var beredd på det som komma skulle.

Det som kom var en isfläck 2 m från bilen. Jag kände hur jag påbörjade en luftfärd och hur jag då försökte sträcka mig fram, för att greppa tag i dörrhandtaget. Nu är jag ju inte 2 m, långt därifrån, så jag for rakt ner i backen. På mitt vänstra knä. Som protesterade högljutt! Det var ju en ansenlig kroppstyngd som det stackars knät skulle härbärgera. Vilket av förklarliga skäl inte gick så bra. Några fingrar fick sig också några skrapsår.

Knät svullnade upp och gjorde förskräckligt ont. På något sätt tog jag mig tillbaka till jobbet och kraftigt stödbandage sattes på knät. 

Idag känns det dock mycket bättre, mindre ömt och svullet. Fast armen värker lite, även den fick sig en smäll mot marken. Men jag är glad att jag höll. Många människor ådrar sig frakturer nu i den förrädiska halkan.

Så helgen får spenderas i lugnt tempo, varken hals eller knä orkar med några som helst vidlyftigheter.

Att tysta en varg

Postat den

Det jobbiga som varit under de senaste månaderna måste läggas bakom mig nu. Det får läggas i högen med erfarenheter som man helst skulle vilja vara utan.

Den högen innehåller redan en hel del och min förhoppning är att det här kanske är början till slutet på alla tråkigheter.

Den gamla klyschan att det som inte dödar härdar, har nog än en gång visat sig vara sann. För jag kommer att gå stark ur det här. Starkare än någonsin.

Jag har uppnått en ålder där jag inte vill finna mig i att bli tillrättavisad som en skolunge. Jag kämpar för en god sak och det tänker jag banne mig fortsätta med. Även om jag just nu, för tillfället ligger lite lågt. Man måste välja sina strider och nu känner jag mig dränerad på energi och har en förkylning på gång.

Jag förstår att jag har rört i känsliga, känsliga saker och jag kan bara hoppas att allt kommer upp till ytan så småningom. 

En ylande varg tystar man inte hur som helst ….och tar man ifrån någon möjligheten att kommunicera öppet, så återstår det ju bara skrika ännu högre. Så att man hörs ….Jag tror inte att de tänkte på det ….

För 40+

Postat den

Att spela ett instrument har länge, länge varit min dröm. I unga år spelade jag blockflöjt och mandolin i skolan, men sen har det inte blivit mer.

Nu ska drömmen förverkligas. Med stela och onda fingrar ska gitarrsträngar så småningom behärskas. Icke till fulländning, utan snarare till husbehov. Att i goda vänners lag kunna dra en dänga på gitarren. Det är min förhoppning.

Nytt instrument är införskaffat och i kväll är det premiärlektion. Gitarrkurs för 40-plussare!

Att dela med sig

Postat den

Det är så jag tänker i de dystra stunderna. Det är värt kampen och striden. För någon människa, då och då, andas lättare. Det är en svindlande tanke. En tanke som skänker mening i stunder av tvivel.

Stunder när fortsättningen, fortsättningen på livet, inte är alldeles självklar. Men då lyses tillvaron upp för en sekund, av tanken på att någon andas lättare.

Mitt liv har krossats tidigare. Envishet och styrka har tagit mig samman. Nu kämpar envisheten och styrkan med tröttheten. Och uppgivenheten.

Att lägga sig ner och liksom dö, har aldrig varit min metod. Jag vill inte heller att det ska bli min metod. Jag önskar mig krafter att ta mig vidare.

Jag vill att någon enda människa till ska andas lite lättare. 

Ord

Postat den

Ord som skimrar. Ord som speglar, som visar det där inre, det svårfångade. Som kräver sin plats och måste ges luft. Som inte låter sig gömmas. Som gräver sig upp i en ohämmad kavalkad av känsloströmmar. Som väntar på att bli sedda, att bli tagna. Att bli den hänfördes uttryck för de svindlande tankegångar, som är skapade av ett irrvarv av intryck.

Där någonstans finns jag, med förfinade känslospröt. Med ett stundtals överbelastat inre. Ibland har jag vingar, ibland följer jag skeppet till botten. 

Det enda jag vet är att orden inom mig måste lämna sitt kaos och formuleras på en skärm framför mina ögon.