RSS Flöde

Månadsarkiv: september 2012

Nazismens fula tryne

Postat den

Häromdagen skrev jag en sak på twitter. Jag skrev att jag inte tycker om generaliseringar gällande olika folkgrupper. Vare sig det gäller till exempel kristna, judar eller muslimer.

Efter att jag skrivit detta, så var det som att trycka på en knapp. Det ramlade in mängder med svar från en man, som uppenbarligen hade precis motsatta åsikter.

Och det var inte bara så att han framförde sina åsikter gällande min formulering. Nej, han framförde åsikter gällande mig också. Vilket jag inte bryr mig ett dugg om. Han får gärna kalla mig fula, jävla, äckliga kärring precis hur mycket han vill.

Vad jag däremot bryr mig mycket om är hans grova cynism och nazistiska budskap. I sin profil på twitter länkar han till en sida som är direkt nazistisk. Och det är det jag går igång på. Inte att han kallar mig alla fula ord han kan.

Och min åsikt om nazismen kommer att stå fast. Oavsett attacker och vrede från människor med den vidriga människosynen.

Jag kompromissar inte med nazister.

Annonser

Det obegripliga våldet

Postat den

Det finns våldshandlingar som är så avskyvärda att ord nästan inte räcker till för att beskriva dem.

Som det som hände i Kortedala. Den ensamme mannen som utsattes för extremt övervåld av ett gäng ungdomar. Besinningslöst krossade de hans hjärna.

Eller mannen som ramlade ner på tågspåret och blir rånad och lämnad åt sitt öde.

Hur är människor funtade som begår dylika handlingar? Att de är i total avsaknad av empati förstår vi. Men hur kan man bli sådan?

Hur kan man tycka att en persons liv inte har något som helst värde? Hur kan man ta sig rätten att förstöra någons liv? I värsta fall ända någons liv?

Varför har dessa människor inga spärrar? Varför förstår de inte att slag och sparkar mot en hjärna alltid leder till svåra skador? Eller i värsta fall döden?

Eller att en kropp som ligger på tågspåret sannolikt kommer att upphöra att leva eller få mycket svåra skador? Förstår de det?

Hur kan man inte förstå det?

Ensam ensamhet

Postat den

Folk har vanligtvis väldigt mycket åsikter när jag säger att jag känner mig ensam. Åsikter som innebär att det jag känner är fel.

Jag är inte alls ensam, säger de, jag har ju hunden. Och att sitta ensam i stugan med hunden helg efter helg, måste ju vara fantastiskt underbart, säger de. Att jag tycker att det är hemskt, är alltså fel.

Och det är bättre med ensam ensamhet än ensamhet när man är två, säger de också. Men okey då, har jag lust att säga. Vi kan byta! Jag kan tillbringa helgerna med din urtrista gubbe och dina osnutna ungar. Vi byter! För du har ju helvetet och jag himmelriket. Och jag ger gärna bort mitt himmelrike.

Och när man i samband med skilsmässa mister många vänner som man umgåtts med hela sitt vuxna liv, är det bara att gå ut och skaffa nya. Det är plättlätt, säger du. Jamen då kan jag ta över dina, så kan du gå ut och skaffa nya. Det är ju så lätt.

För att inte tala om hur lätt det är att hitta en ny kärlek. Det är mer än plättlätt, säger du. Men då kan jag ju överta din. För honom är du ju så innerligt trött på. Så kan du gå ut och skaffa en ny.

Jag vill bara ge ett råd till folk. Säg inte till någon att det de känner är fel. För det man känner, det känner man. Och man blir ännu mer nertryckt i skoskaften om man ständigt får höra att det man känner är fel.

Manifestationen

Postat den

Igår var en magisk dag. En dag fylld av känslor. Av hopp. Av något så klyschigt som en önskan och förhoppning om fred på jorden.

Vi samlades, kanske 1000 personer, på Sergels torg i Stockholm. För att i enighet känna att vi som var där, har en vänskaplig och god relation till landet Israel.

Ett land som i svensk media oftast beskrivs i negativa termer. På torget talades det istället om det goda som landet representerar. Om friheten och demokratin. Om mäns och kvinnors lika rättigheter. Om förbud mot diskriminering. Om homosexuellas rättigheter. Om avancerad teknik och framgångsrik forskning.

Det berättades också om landet där alla invånare måste ha tillgång till skyddsrum. Om landet där alla invånare erbjuds en gasmask. Om raketer som periodvis skjuts in över landet så gott som dagligen.

Det talades om det lilla landet Israel, som omges av arabländer av ofattbar storlek. Länder där saker som demokrati, frihet, kvinnors rättigheter och homosexualitet inte får förekomma.

Mitt emot oss på torget fanns en liten klunga motdemonstranter. Bland annat från Kommunistisk ungdom. Glåpord och buanden hördes emellanåt. Det var dock inget som störde. För värmen och sammanhållningen bland oss i den Israeliska manifestationen var stark. Alldeles oerhört stark.

Alla berördes vi av de duktiga talare som var inbjudna. Det var tal som fick oss i publiken att gråta. Det fick oss att känna smärta ända in i hjärteroten.

Och samtidigt fick det oss att känna hopp. Att känna att vi måste stå eniga i vår bön och förhoppning om att arabvärlden inte ska förverkliga sina planer. För det finns i officiella programförklaringar ett mål, som innebär utrotning av alla judar och Israels jämnande med marken. Det får inte ske. Eller hur?

Am Yisrael Chai

Stor kärlek

Postat den

Igår träffade jag 2 människor som fyllde mig med sann glädje, värme, hopp och kärlek. Ett par som varit tillsammans i 40 år.

Kvinnan var 99 år och mannen 85 år. Ett strävsamt par som klarat sig själva ända tills nu. De utstrålade sådan kärlek att mitt hjärta blev alldeles varmt. De höll varandra i handen och rätt vad det var började de att kyssas.

Det är en ynnest att få se till att deras sista år i livet blir lika meningsfulla som de tidigare varit. Deras högsta önskan var att få fortsätta bo tillsammans i det egna hemmet.

Jag avskyr generaliseringar i allmänhet och i synnerhet generaliseringar om äldre människor. Att man tror att bara för att någon är gammal, så upphör alla behov, förutom att äta, dricka, kissa och bajsa.

Att man tror att man automatiskt blir dum i huvudet för att man blir gammal. Jag som jobbat inom äldrevården i många år vet att det tyvärr är så. Man tror att den äldre inte längre behöver intellektuell stimulans.

Man tror att den äldre inte behöver ha kroppskontakt med andra. Att det enda man vill är att lyssna på dragspel och gå på gudstjänst. Man tror att det är okey att prata till den äldre, som till ett litet barn.

Jag har under alla år varit noga med att lyssna på äldre människor. Och ni anar inte hur många fantastiska historier och levnadsöden jag har fått berättat för mig. Att man inte vill ta till vara denna källa av livserfarenhet är för mig en gåta.

Ibland fasar jag för att bli gammal. Att jag inte längre ska få lyssna till den musik jag tycker om. Att jag inte ska få ha en hund i närheten. Att ingen ska krama mig. Att ingen hand ska stryka mig över kinden när jag är ledsen.

Att ingen ska berätta fräckisar för mig. Att ris ska bli min huvudsakliga föda för att det är lättuggat. Att de ska köra ut mig till ett gemensamt matbord utan att kamma mitt bångstyriga hår.

Att jag inte ska få ha jeans på mig, utan istället påklädas mjukisbyxor för att det är mest praktiskt. För jag kommer att vara exakt samma person när jag blir gammal, som jag är nu. Det som är viktigt för mig nu, kommer att vara viktigt om 25 år också.