RSS Flöde

Manifestationen

Postat den

Igår var en magisk dag. En dag fylld av känslor. Av hopp. Av något så klyschigt som en önskan och förhoppning om fred på jorden.

Vi samlades, kanske 1000 personer, på Sergels torg i Stockholm. För att i enighet känna att vi som var där, har en vänskaplig och god relation till landet Israel.

Ett land som i svensk media oftast beskrivs i negativa termer. På torget talades det istället om det goda som landet representerar. Om friheten och demokratin. Om mäns och kvinnors lika rättigheter. Om förbud mot diskriminering. Om homosexuellas rättigheter. Om avancerad teknik och framgångsrik forskning.

Det berättades också om landet där alla invånare måste ha tillgång till skyddsrum. Om landet där alla invånare erbjuds en gasmask. Om raketer som periodvis skjuts in över landet så gott som dagligen.

Det talades om det lilla landet Israel, som omges av arabländer av ofattbar storlek. Länder där saker som demokrati, frihet, kvinnors rättigheter och homosexualitet inte får förekomma.

Mitt emot oss på torget fanns en liten klunga motdemonstranter. Bland annat från Kommunistisk ungdom. Glåpord och buanden hördes emellanåt. Det var dock inget som störde. För värmen och sammanhållningen bland oss i den Israeliska manifestationen var stark. Alldeles oerhört stark.

Alla berördes vi av de duktiga talare som var inbjudna. Det var tal som fick oss i publiken att gråta. Det fick oss att känna smärta ända in i hjärteroten.

Och samtidigt fick det oss att känna hopp. Att känna att vi måste stå eniga i vår bön och förhoppning om att arabvärlden inte ska förverkliga sina planer. För det finns i officiella programförklaringar ett mål, som innebär utrotning av alla judar och Israels jämnande med marken. Det får inte ske. Eller hur?

Am Yisrael Chai

Stor kärlek

Postat den

Igår träffade jag 2 människor som fyllde mig med sann glädje, värme, hopp och kärlek. Ett par som varit tillsammans i 40 år.

Kvinnan var 99 år och mannen 85 år. Ett strävsamt par som klarat sig själva ända tills nu. De utstrålade sådan kärlek att mitt hjärta blev alldeles varmt. De höll varandra i handen och rätt vad det var började de att kyssas.

Det är en ynnest att få se till att deras sista år i livet blir lika meningsfulla som de tidigare varit. Deras högsta önskan var att få fortsätta bo tillsammans i det egna hemmet.

Jag avskyr generaliseringar i allmänhet och i synnerhet generaliseringar om äldre människor. Att man tror att bara för att någon är gammal, så upphör alla behov, förutom att äta, dricka, kissa och bajsa.

Att man tror att man automatiskt blir dum i huvudet för att man blir gammal. Jag som jobbat inom äldrevården i många år vet att det tyvärr är så. Man tror att den äldre inte längre behöver intellektuell stimulans.

Man tror att den äldre inte behöver ha kroppskontakt med andra. Att det enda man vill är att lyssna på dragspel och gå på gudstjänst. Man tror att det är okey att prata till den äldre, som till ett litet barn.

Jag har under alla år varit noga med att lyssna på äldre människor. Och ni anar inte hur många fantastiska historier och levnadsöden jag har fått berättat för mig. Att man inte vill ta till vara denna källa av livserfarenhet är för mig en gåta.

Ibland fasar jag för att bli gammal. Att jag inte längre ska få lyssna till den musik jag tycker om. Att jag inte ska få ha en hund i närheten. Att ingen ska krama mig. Att ingen hand ska stryka mig över kinden när jag är ledsen.

Att ingen ska berätta fräckisar för mig. Att ris ska bli min huvudsakliga föda för att det är lättuggat. Att de ska köra ut mig till ett gemensamt matbord utan att kamma mitt bångstyriga hår.

Att jag inte ska få ha jeans på mig, utan istället påklädas mjukisbyxor för att det är mest praktiskt. För jag kommer att vara exakt samma person när jag blir gammal, som jag är nu. Det som är viktigt för mig nu, kommer att vara viktigt om 25 år också.

Kärlek vid första ögonkastet

Postat den

Igår träffade jag en ovanlig kvinna. Hon var nyligen fyllda 100 år. Boendes i eget boende. 4 kalas hade hon haft i samband med födelsedagen. Snabb i repliken och humoristisk var hon. Behöver jag säga att jag älskade henne från första stund? 

Hon berättade att hon hade haft en syster, som var väldigt vacker. Ja, det förstår jag, sa jag. För du är också mycket vacker. Hon tittade förvånat på mig. Det har jag aldrig hört förut, sa hon. 

Det förefaller obegripligt. Hon var mörk i hyn, med klara, rena drag. Hennes son sa att hon sett ut som en italienska i unga dagar, med brun hy och svart hår.

Det här är den stora förmånen med mitt jobb. Möten med unika människor, som alla har sin egen historia. Och som jag älskar att lyssna på deras historier. Tänk er en hundraårings levnadsberättelse. Hur fascinerande är inte det?

Att inte härda ut

Postat den

Jag, som i de flesta sammanhang är en lugn och tystlåten person, kan ibland inte vara tyst. Jag måste lägga fram en åsikt, trots att jag vet att det kan bli komplikationer för min egen del.

Jag gjorde det förra året. Ganska rejält, till och med. Jag ställde mig på barrikaderna och hävdade att de svårast sjuka, de i livets slut, inte fick den vård de borde ha rätt till. Och att deras anhöriga inte fick den stöttning, som de borde ha rätt till. Att vi i kommunen fick ta hand om de svårt sjuka, som mer eller mindre kastades ut från sjukhusen.

Att jag gjorde vad jag gjorde, ledde till stora rabalder. Det hände saker som ni inte skulle kunna tro på. Och jag tystades ner. Effektivt och skoningslöst.

Ett drygt halvår har jag famlat i tystnaden. Men nu känner jag i mitt hjärta att det inte går längre. Priset för tystnaden är högre för mig, än priset för frispråkigheten.

Så snart tar jag bladet från munnen igen. Att inte stå på de svagas sida, leder till en oerhörd konflikt inom mig. En konflikt som jag snart inte härdar ut.

Bort, bort

Postat den

Jag vet att det pågår en idrottstävling i London. En riktigt stor tävling dessutom. Men av någon outgrundlig anledning har jag inte varit ett dugg intresserad av den. Inte tittat en minut, ens en gång. Jag vet inte varför. Förr har jag åtminstone till viss del tittat på OS och glatt mig åt svenska framgångar. Men nu ….kunde inte bry mig mindre.

För självupptagen kanske. Känns som om jag är inne i ett destruktivt flöde, där orken att ta in omvärlden sinat. Jag är värsta bittra gnällkärringen. Jag vill bort. Vill leva ett annat liv. I en familj.

Jag vill leva min dröm. 

Ögon att drunkna i

Postat den

I min sommarstuga finns nu förutom jag, två stycken hundar. Min egen Kezzi och så lånehunden Sebbe, vars ”föräldrar” är på resande fot i helgen.

Sebbe är en liten rackare, mindre än min hund, som ändå inte är någon stor hund. Sebbe har också några år på nacken. Vilket innebär att han är bossen. Det är liksom ingen som helst tvekan om den saken. Lyckligtvis är min hund duktig på det sociala spelet mellan hundar, vilket innebär att han backar när Sebbe har åsikter. Och det har han. Rätt mycket, faktiskt.

Och så har han fantastiskt vackra bruna ögon. Som man nästan drunknar i. Sebbe kommer att förgylla vår tillvaro en vecka i september också. Förhoppningsvis är vädret skapligt, så att vi kan vara i stugan då också.

September får gärna komma rätt snart nu. Sommaren är liksom körd på något sätt. Bortregnad. Och rätt värdelös. Augusti är på många sätt en desperat månad. Man ska göra det man inte gjort tidigare under sommaren.

Man ska äta kräftor. Man ska sitta ute i mörkret med vänner och sörpla kräftspad och dricka snaps. Så många ska. Och jag sitter här ensam i min stuga och känner mig rätt nere i skorna. Jag vänjer mig inte vid ensamheten. Under ett halvår bröts ensamheten och jag hade sällskap de där kvällarna när det var en massa ska som man skulle göra.

Nu är det annat. Men jag vänjer mig aldrig ….

Går och går

Postat den

Nu har jag jobbat två dagar efter semestern och jag måste säga att det känns jättebra. Nästan så jag börjar undra om jag verkligen har haft någon ledighet. Allt känns som vanligt. Och det är som vanligt. Väldigt svårt sjuka patienter ska skrivas ut från sjukhusen och vi i kommunen ska planera för deras vård i hemmet.

På det privata planet är det väl lite deppigt och mindre lustigt just nu. Men jag vet att motion är en bra metod mot ångest och depression. Därför går jag. Går och går. Långlånga promenader varje dag med hunden. Och tänker att det onda alltid har något gott med sig. Vi får motion och kondition. Sover bättre och blir piggare på dagen. Har jag tur blir jag också av med något hekto från kroppen.

En nackdel med att promenera i skogen är alla möten med ett av landets farligaste djur, fästingen. Jag som har haft hund i oerhört många år, har aldrig varit med om en liknande fästingsommar. Men, som vanligt har det onda något gott med sig. Vi får mysiga stunder, hunden och jag, när jag ska inspektera hans päls. Även om det jag hittar i pälsen är allt annat än mysigt!